om att vara ensam

I vanlig ordning har jag inte bloggat. Har väll inte så mycket att säga, livet är vardag. Samma vardagliga vardag, och jag är inte den som har fullt upp. Inte längre. Under mitt sista år på Högskolan så satt jag med i styrelsen, då hade jag aldrig tid istället. Möten och aktiviteter om vartannat hela tiden. Måsten men inte vänner.

Att komma till en vardag med heltidsjobb och inga åtaganden utöver det för att inse att man är fruktansvärt ensam är jobbigt. Efter jobbet gör jag ingenting, på helgerna gör jag oftast ingenting och gör jag det är det jag som måste jaga något. Om jag inte aktivt ger mig själv aktiviteter så händer det inte. Jag är inte en i gänget, jag har ingen självklar vänskapskrets på det viset. Jag önskar att jag var en av dom som alltid blir frågad, som är en i gänget. Som knappt hinner träffa alla för att man har för mycket redan. Men inte, och jag är ändå okej med det. Men det gör det inte mindre ensamt och lite sorgligt. 
 
Jag tänkter inte ångra något, det är inte så jag vill leva mitt liv. Men ibland undrar jag hur min väg hade varit om jag hade gjort andra val. Om jag hade stannat i Stockholm, om jag aldrig hade flyttat till Stockholm och stannat i Fagersta. Om jag hade flyttat till Västerås direkt när jag började plugga. En sanning är att jag har få och utspridda vänner just för att jag har flyttat så mycket. Men jag är inte heller den som hade nöjt mig med att stanna i Fagersta och det vet jag.
 
Jag söker inte sympati eller ens någon reaktion på detta, ibland känns det bara rätt att få skriva av sig. 
life by sarashiny | |
Upp